jag vet inte om man kan få lov att må 100%  super en dag, för att tappa livslusten den andra. för att helt och hållet sugas ut på energi och inte förstå meningen, med, n.å.g.o.n.t.i.n.g

är just nu skyldig en vän i england ca 25€/pund/dollar/whatever, och det känns skit för jag vet inte hur jag ska lägga över dessa pengar. våra banknummer och banker är helt annorlunda från varandra. ingenting makes sense. får panik.

sen det där med att jag blir rent bipolär från dag till dag. att jag skuttar fram genom lägenheten och nästan lipar av extas, till att vakna upp med världens hål i mitt bröst utan anledning. att slösa bort en önskan på att inte finnas. att tänka vad meningen med livet är men inte ens fatta varför den frågan uppstår. att slå sig själv på insidan så slagen vinklas utåt. vara helt och hållet blå.

vill vid sådana här dagar bara göra sönder allting i min närhet, gråta, skrika och hata mig själv. tankeverksamheten i min hjärna är olagligt begränsad, tänker egentligen inte på någonting. förutom kanske att min omvärld ser på mig som en jävla idiot. får den känslan ibland, att alla i min närhet önskar att jag bara kunde hålla käften, för att ingenting låter bra. för att allt kommer ut med för hög röst, i för exalterat tonläge, i för irriterande ojioezngsefmok bara allting. känslan av att folk känner irritation för en är obeskrivligt jobbig. nästan lika jobbig som jag själv uppenbarligen är. och när jag sedan hör hur dumt allt jag säger låter. så går jag sönder lite inuti. för jag visste inte att jag var så tom. 

varför i hela helvete. klagar. man. när man har det så bra. 

touz-les. mörda dem.

den där känslan av hopplöshet, utan värde, kanske rent av depression. den bor i mig.

hahah, alltså.. rubriken säger allt, eller ingenting. okej verkligen ingenting. känner mig så jävla lost just nu. varit vaken till 7 på morgonen med en fin person som får mig att le, ja, anton ja, och somnade ensam fast bredvid conne och sitter nu halvdöd i vår säng och tänker. en massor. 

jag måste få berätta allt, för annars kommer jag nog att spricka.

okej. 

det finns en rad ord jag aldrig kommer glömma, aldrig kommer radera, aldrig kommer sluta tänka på. 

Jag vet inte hur jag ska lägga det, så jag hoppas bara att du kan ta det oavsett.. Men känner du något alls för mig, eller står jag blind, framför en övermålad spegel? 

Spillet är spillt, 

Det är inte meningen att göra texten mindre för att den inte förtjänar att vara stor alltså, för det är nog den bästa texten jag kan ha fått, typ, någonsin. bara gillar formatet lille. 

Det finns mycket jag kan hantera, men antagligen ännu mer jag inte kan hantera. När jag fick den här texten av finaste anton, bästa bästa antonen, så kunde jag inte hantera den. jag visste att det var något i den som gjorde mig helt spritt språngande galen och naken och gråtfärdig och förvirrad, fast ändå inte. antonen hade trots allt berättat detta för mig tidigare, att han tycker om mig. men inte fan har man någonsin fått en kärleksförklaring av någon, inte på detta sättet. aldrig. så jävla mycket kärlek i bara några ord, även fast jag vet att inte alla kan se det. 

det sjuka är då, att jag svarade på detta på det sämsta sättet. visste inte hur jag skulle bete mig, vad jag skulle säga, vad jag kände, vem jag var, ingenting. visste bara att jag var otroligt förvirrad och inte kunde ge ett annat svar än nej - jag känner inget, och ja - det gör du. det var absolut det enda och rätta sättet att svara på, speciellt så tvistad i min hjärnlob som jag var, rent lobotomerad ungefär, men sättet jag sa det på går fan inte att ursäkta så illa var det. förklarade med dåligt valda ord att jag inte hade något bra att svara på det, att jag tycker om honom massor och att han är en bra person, typ, men i princip, nej, jag är icke intresserad. 

efter detta gick allt bara utför.

utför, utför, utför.

Jag är en person med mycket ångest inom mig, även fall man aldrig ska ångra något man gjort. men jag gör det ändå, och det kan inte hjälpas, mer än att trycka bort känslorna och låtsas att allt är bra. ni tittar på experten. att jag fortfarande inte kunnat släppa hur jag behandlat anton, alla dumma saker jag svarat och sagt, att jag umgåtts med honom, sovit hos honom, sovit med honom, bett honom följa med på min runtkringjordenresa för att sedan fega ur på grund av hans (eventuella? vill inte smickra mig själv men) känslor för mig. ville bespara honom smärtan jag själv aldrig vetat hur den känns att vara riktigt olyckligt kär. mitt hjärta har aldrig präglats av sådana starka känslor för någon. 

sen ser jag också på mina smutsiga händer och undrar vad jag egentligen vill, vem fan jag är och vad jag sysslar med, egentligen. ingenting makes sense i mitt huvud. jag vill ju ha honom med mig, så vad är det som blockerar? har jag känslor för honom som jag vägrar plocka upp, eller är jag bara lika jävla hemsk som alltid? varför fungerar jag inte som någon annan gör? varför känner jag inte igen mina handlingar hos någon annan? 

sanningen är ju att jag ville ha med honom. mer än något annat. jag är glad att han inte följde med, för kanske hade mitt hjärta aldrig expanderat så mycket som det gjorde när jag var utan honom. men jag önskade även på de allra flesta platser att han vore där med mig.

och allt kom till mig ganska fort, vecka efter vecka fanns han i mitt huvud, och försvann aldrig. jag satt på sand i solnedgångar och önskade att han vore där, så vi kunde vara bredvid varandra. jag låg på tunna madrasser i hela asien och gav alla mina tankar till honom. cyklade runt mellan tempel och föreställde mig honom cykla där i min närhet. inte på andra sidan jorden. och jag insåg, att var jag än skulle röra mig på jorden, och vad jag än skulle göra, hur många skratt jag än skulle utbyta med andra, så skulle jag aldrig vara hel. inte utan den avgörande pusselbiten, den där som bestämmer allting. jag behöver inte vara någon annanstans på jorden än i min stad, vilket aldrig någonsin gått genom mitt huvud förut, om bara min fina finns bredvid mig. 

saknaden. det passar inte in att sakna folk från hemma, för det är ens egen resa och man reser med andra, och har allt det där från hemma i bröstet, men det yttrar sig sällan i riktig saknad. iallafall inte för mig. den enda personen jag riktigt saknade, det var fan anton. inte trodde väl jag att jag skulle bli helt snurrig i huvudet i asien. eller kanske klar. antagligen mest klar. jag saknade hans närvaro något så oändligt, kanske för att det var med oss han skulle vara, och inte hemma utan oss. jag låg i en blåvit våningssäng i mandalay, burma, när amanda var magsjuk. och jag kunde inte låta tankarna sluta springa runt i mig. skrev i mitt anteckningsblock till honom. ville förmedla mina flammande känslor till honom, fast utan att öppna upp alltihop. ville bara be om ursäkt för mitt beteende, ville få honom att veta hur fel jag vet att jag gjort, och hur fin han är. och jag skickade det, men han fanns inte där, fanns inte på facebook. så han fick det aldrig. och det är bra, för det var så otroligt dåligt skrivet. och nu i efterhand, när jag suttit, några månader senare, på en balkong en hel natt med denna underbara människa och bara mått bra och pratat själen ur mig, så hade jag inte velat att han fick mitt brev. det var halvdant, fast ändå helhjärtat, men ändå inte. tvistat. som jag alltid är. 

jag saknade honom så otroligt mycket, hela asien är en oas utan mål utan honom. allt är underbart men saknar innehåll. jag kan ha saknat honom än mer när jag kom hem. elfte maj, och jag kan inte minnas hur många gånger jag föreställt mig hur vi kysst varann. hur många gånger jag drömt om vårt första möte, vår första kyss, vårt första allt. oss. och det var alltså ett år sedan han öppnade sitt hjärta för mig i textform och jag sa nej - det finns inget. och det är ett år sedan jag var blind, för det fanns det visst, och jag höll på att dö av nervositet när jag till slut inte kunde hindra mig själv mera. det fick fan vara nog. sex månader utan anton, två veckor hemma och det fick fan vara nog. inte visste jag om hans känslor fanns kvar för mig, men det fick vara nog. 

första dagen vi träffades efter min återkomst, efter min hemfärd, och vi hade knappt pratat på hela resan, men det nästan behövdes inte. inte för mig iallafall. allting inom mig var i flammor, och jag lät det blomma. jag lät honom se. vi sov tillsammans, kramades, formades till en i en överbefolkad säng. pratade i timmar, på en pizzeria, i ett innebandymål fast på ett gräs. hur fin som helst. ville aldrig säga hejdå. kunde inte tröttna. kan inte. 

och igår, det var en så jävla fin dag. jag fyllde 21 år, helt absurt med tanke på min osynkade ålder i hjärnan. men kroppen min är 21, och vi åkte och badade på lerum. jag såg honom bonda med mina vänner. jag blev glad. jag ville kramas i vattnet. vågade inte. vi grillade korv. han frågade om jag tyckte att han var awkward. det enda han aldrig någonsin kommer kunna vara för mig. vi drack rom, vi drack champagne, vi drack vin. jag frågade om någon ville vara min kisskompis bakom träden, och han sa att han ville följa med. jag blev skitglad, hahah. cornelia följde också med. vi kramades. vi gick hem. vi satt på en balkong, i flera timmar, från sent till tidigt, och vi pratade om all världens värld. allt som någonsin kan komma ut ur min mun, det blurrbade bara ut. blurrbbb. jag satte mig, väldigt medvetet med benen över hans, och jag låg med huvudet på hans axel, och jag kramade honom hårt, och. jag kunde inte. bärga. mig. det fick vara nog. jag lutade mig mot hans fina ansikte, och min ögonfransönskning från tidigare idag blev sann. och jag kysste den kärleken jag alltid velat kyssa, och jag skäms nästan av hur glad jag blev. av hur röd jag blev i ansiktet. av hur fint det var. 

jag kan inte sluta le när jag tänker på honom. och det gör mig så töntigt jävla glad. att veta att jag kan känna. 

han är det enda här som brinner. och om det ska vara göteborg, så ska jag stanna. för världen blir rent obetydlig utan honom. det vet jag nu. allting amanda förklarar för mig slår förr eller senare ut i sanningen. 

jag älskar anton, något så stort.