jag vet inte om man kan få lov att må 100%  super en dag, för att tappa livslusten den andra. för att helt och hållet sugas ut på energi och inte förstå meningen, med, n.å.g.o.n.t.i.n.g

är just nu skyldig en vän i england ca 25€/pund/dollar/whatever, och det känns skit för jag vet inte hur jag ska lägga över dessa pengar. våra banknummer och banker är helt annorlunda från varandra. ingenting makes sense. får panik.

sen det där med att jag blir rent bipolär från dag till dag. att jag skuttar fram genom lägenheten och nästan lipar av extas, till att vakna upp med världens hål i mitt bröst utan anledning. att slösa bort en önskan på att inte finnas. att tänka vad meningen med livet är men inte ens fatta varför den frågan uppstår. att slå sig själv på insidan så slagen vinklas utåt. vara helt och hållet blå.

vill vid sådana här dagar bara göra sönder allting i min närhet, gråta, skrika och hata mig själv. tankeverksamheten i min hjärna är olagligt begränsad, tänker egentligen inte på någonting. förutom kanske att min omvärld ser på mig som en jävla idiot. får den känslan ibland, att alla i min närhet önskar att jag bara kunde hålla käften, för att ingenting låter bra. för att allt kommer ut med för hög röst, i för exalterat tonläge, i för irriterande ojioezngsefmok bara allting. känslan av att folk känner irritation för en är obeskrivligt jobbig. nästan lika jobbig som jag själv uppenbarligen är. och när jag sedan hör hur dumt allt jag säger låter. så går jag sönder lite inuti. för jag visste inte att jag var så tom. 

varför i hela helvete. klagar. man. när man har det så bra. 

touz-les. mörda dem.

den där känslan av hopplöshet, utan värde, kanske rent av depression. den bor i mig.